Jennis krympablogg

Min bild av hur jag ser ut stämmer inte alls med min inre bild. Jag har slutat att se mig i speglar för jag blir bara ledsen och arg. Om jag vore smal skulle jag nog se mycket annorlunda ut mot idag vad gäller klädstil och frisyr. Min övervikt hämmar mig i så mycket. Jag är egentligen ganska orädd med kläder och utseende men när man är en tjockis finns det inte så coola kläder och frisyren påverkas mycket av mitt enorma huvud, nja kanske inte enormt men ändå väldigt runt....

Kläder sitter ju inte så bra när man har kroppdelar som står ut överallt. En gigantiskt rumpa och överdimensionerad mage gör ju lätt att man ser ut som en övergödd anka. Lägg på ett par tuttar a la häng så har man ingen vacker syn!

Jag har alltid varit stor med några undantag. Tex sommaren när jag skulle börja gymnasiet. Då toktränade jag hela sommaren, cyklade, gympa framför nått amerikanskt tv-träningsprogram och sprang iskogen. Då var jag riktigt nöjd med mig själv. Sen i sista året på gymnasiet var jag ju åter en tjockis...
Några år efter det hade jag börjat banta och gått ner lite sen kom jag och en kompis på att vi skulle åka till indien. Tre månader där med kronisk magsjuka gjorde att när jag kom hem var det ingen som kände igen mig. Då kände jag mig faktiskt som en riktig puma!!! Kunde ha tajta korta toppar och minikjol, snygga figursydda klänningar. Ja herregud vilken sommar det var. Vi kom hem i maj och röjde järnet hela den sommaren!

Sen bar det ju utför igen. Varför blir det så? Jag liksom bara accepterar att kroppen sväller och köper lydigt större kläder. Det är precis som om det finns nått i hjärnan som säger en gång tjockis alltid tjockis...det ska liksom bara vara så.

Nu är det ju katastrof på hög nivå. Har aldrig varit större, mår skitdåligt psykiskt av detta. Jag har fått högt blodtryck och måste äta mediciner. Har två barn som jag inte kan aktivera mig med pga detta.
Ska det vara så här hela livet? Då kommer jag inte leva ett speciellt långt liv tror jag. Kanske dags att göra något...